Jag beundrar de som i min ålder har ork att festa. Festa varje helg alltså. Och ännu mer de som pallar två dagar i rad, det är en bedrift jag inte ens gav mig på som tonåring. Att åka med polarna till Mallis och parta en vecka i streck är lika otänkbart för mig som att springa en mil varje dag i en månad.

Jag festade lagom när jag var ung (läs YNGRE). Det var skoldisco (yes kids, ”disco” hette det då) varannan helg och jag missade inte en enda under mina tre högstadieår. Ibland  mixade vi föräldrarnas flaskor i brist på annat och sedan sköljde vi skräpet snabbt bakom Apoteket. Det var en hårfin marginal att hinna in och förbi vakterna som inspekterade en topp till tå innan alkoholen slog till i våra unga kroppar. I rökmaskinernas ridå exploderade vi. Det var vår bästa tid. Och tiden då vi gjorde 90 % av det vi helst vill slippa komma ihåg idag.

På gymnasiet uppgraderade jag. Skoldiscot i folkets hus var lame och istället smög vi in på krogen i stan. En av bartenderna var knappt torr bakom öronen och blandade våra drinkar mot smicker och tomma löften. Det var förbjudet. Spännande. Underbart. Tills jag fyllde arton.

Från den dagen kunde jag inte riktigt ha kul ute. Inte när allt var tillåtet. Jag visade mitt pass och gick in. Totalt ointressant. Jag kunde beställa hur många öl jag ville av vilken bartender som. Ingen nekade. Jag tappade intresset och sedan dess har det aldrig riktigt återfunnit sig.

Idag är verkligheten den att senast jag var ute och svängde min häck var typ nyårsafton för nio månader sedan. I en halvtimme max. Sedan gick vi och la oss. När jag går ut, OM jag går ut, så pallar jag två timmar. Hur bra musiken än är och hur härligt mitt sällskap än är så börjar jag till slut gäspa. Jag trodde det berodde på att mina sjukdomar tröttar ut mig, men fastän jag mår bättre än någonsin så lockar inte den världen mig längre. Jag tycker det är förbannat tråkigt. Det stör mig.

Så nu är det alltså kids och radhus som gäller? Inget fel i det, jag längtar efter det, men någonstans saknar jag den där känslan av att äga natten. Att vara centrum av hela världen. Måste man välja? Måste ”det komma med åldern”? If so, I’m not ready.

UPDATE: Läser igenom och inser att det verkar som jag var full för jämnan, haha. Riktigt så var inte läget. Det var en period. Tydliggjort.

En bland de mest patetiska situationer måste vara när man går på stan och råkar va på väg rakt emot en människa man känner, blickar möts en bråkdels sekund och sedan tittar motsatt person mot oidentifierat objekt på nåt annat håll och LÅTSAS INTE SE EN!

Jag kan köpa att man inte alltid orkar stanna och snacka när man har bråttom eller har en skitdag och inte vill bli sedd. Jag har såklart inte rent mjöl i påsen jag heller och handen på hjärtat, hur många har inte någon gång vänt blicken? Men det finns en person i min krets som jag av någon anledning råkar stöta på hela tiden vart jag än går och hon låtsas ALLTID (ja faktiskt utan undantag) som om hon inte ser mig. Det är så uppenbart och det är så pinsamt och jag undrar bara varför?

Annika kommenterade för några dagar sen Sydsvenskans artikel om hur Facebook dödar jante. Hur alla är märkligt lyckliga. Och hur det i sin tur är stressande och pressande. En tävling om att ha det mest perfekta livet?

Citat:

”

Facebook är en småstad. Vi skvallrar, tjuvlyssnar och kollar vem som skilt sig och vem som gått ner i vikt. Facebook låter oss vara nära utan att umgås.

Och däri ligger faran.

Andras lycka stressar ihjäl mig.

Jag vet ju inte hur det är på andra sidan skärmen, jag ser bara de där orden som liksom hånar mig från skärmen.

Varför är alla andra så jävla lyckade? Varför verkar alla andra småbarnsföräldrar lyckas ha flärdfulla kvällar med rosévin och grillad oxfilé? Varför hinner alla andra umgås med sina vänner på klubbar, restauranger och i sommarljumna parker?

”

Jag har nu antagit Annikas utmaning att skriva helt ärliga statusar i ett dygn och jag hoppas fler vill göra detsamma!

Skylt i en trappuppgång. Borde de inte bara skrivit ”Vänligen rök inte i trappan!”? //Viktigpetter

Jag sitter inte med chipsskålen i famnen, tittar på Ordjakten och kastar urdruckna hopknycklade ölburkar mot papperskorgen dagarna i ända. Faktiskt aldrig ens. Men ändå börjar jag känna mig en aning… jag vet inte, arbetslös?

Vad ska jag stiga upp till? När jag vaknar på morgonen stiger jag inte upp direkt fastän jag är någorlunda pigg. Jag drar på mig myskläderna och fixar inte håret. Jag kollar jobb och utbildningar och kanske springer jag en runda eller läser i min bok men så mycket mer händer inte i mitt liv. Endast måndagarna när ett nytt avsnitt True Blood finns blir en aning mer innehållsrika. Det börjar bli långtråkigt och meningslöst men jag vet inte riktigt vad jag ska göra? Tänkte sätta in foton i album som snällt ligger på hög och väntar eller baka ett bröd. Men sen då? Det är ju i alla fall trevligt att det finns något som borde göras även om det inte blir gjort.

Det är dags att det blir lite ändring och kanske blir det snart det. Lite nytt har ändå hänt, vi får se hur det går med det.

Det är en slags skön känsla över att knyta ihop soppåsen och sätta dit en ny. En ny att fylla. Hurra! Man har knölat ner kaffesump, hushållspapper och kapsyler i en dag eller två. Vetat att snart kommer inte mer att få plats. Snart måste det rännas i trappor och miljöhus. Det är en slags uppbyggande känsla av något riktigt jobbigt. Men sen när det är gjort… vilken tillfredsställelse!

Eller?

Jag vet inte vad jag ska skriva. Skrivkramp.

Har varit i Ronneby ett par dagar och jag tror det är där skrivkrampen kommer ifrån. Jag blir tom i skallen när jag åker därifrån. Jag blir irriterad men vet inte varför.

Jag skulle kunna skriva om massa saker som hände. Typ som att vi var på havet en hel dag eller att min mammas sambo och min far hälsade på varandra för första gången. Men av någon anledning så känns det inte som saker värda att skriva något om.

Men nu är jag hemma igen och det blev ändå ett inlägg.