Ibland undrar jag varför jag har blivit så betuttad i att springa? För tre år sedan var det en bedrift som avskräckte mig och jag kunde inte för en sekund förstå varför de där duktiga människorna tvingade sig fram längs vägarna i princip dygnet runt. Fanns det inget vettigare att göra? Känslan av sandpapper i halsen, astmaliknande andnöd och sprutande mjölksyra i benen… Var det verkligen så kul?
Jag minns inte varför jag började springa. Kanske var det ändå så att jag var lite avundsjuk. När jag var ung hade vi en runda i skogen bakom sporthallen som kallades Piggelinrundan. Men jag sprang bara de första hundra meterna och stannade bakom ett träd och rökte medan jag tittade på när mina klasskamrater plikttroget susade förbi.
Men jag började. För typ två år sedan. På löpbandet på gymet tvingade jag mig fram. Till en början kunde jag bara springa tio minuter. Knappt. Precis innan jag pga sjukdomarna fick lägga av med träningen kunde jag springa i relativt snabb takt i 50 minuter. Sedan har ett år förflutit och nu när jag inte brottas med trötthet längre så har jag inga ursäkter. I våras sprang jag Vårruset, 5km, och stoltheten var total när jag gick i mål och därpå var på vippen att svimma. Någon slags grundkondition hade jag i alla fall byggt upp och den hade stannat hos mig fastän jag inte rört mig på massor av månader.
Nu satsar jag på att springa ute. Jag har ännu ett lopp som väntar på mig och det triggar mig. Just när jag ska ge mig iväg ut är motivationen noll men samma sekund som jag trycker ifrån och sätter fart så ler jag inombords. Jag kan inte känna mig stoltare, snyggare, starkare än när jag springer. När jag tagit mig igenom hela passet och ansiktet är knallrött och hjärtat pumpar som mest – det är då jag får kicken. Jag är löjligt lycklig i den sekunden.

