Jag beundrar de som i min ålder har ork att festa. Festa varje helg alltså. Och ännu mer de som pallar två dagar i rad, det är en bedrift jag inte ens gav mig på som tonåring. Att åka med polarna till Mallis och parta en vecka i streck är lika otänkbart för mig som att springa en mil varje dag i en månad.

Jag festade lagom när jag var ung (läs YNGRE). Det var skoldisco (yes kids, ”disco” hette det då) varannan helg och jag missade inte en enda under mina tre högstadieår. Ibland  mixade vi föräldrarnas flaskor i brist på annat och sedan sköljde vi skräpet snabbt bakom Apoteket. Det var en hårfin marginal att hinna in och förbi vakterna som inspekterade en topp till tå innan alkoholen slog till i våra unga kroppar. I rökmaskinernas ridå exploderade vi. Det var vår bästa tid. Och tiden då vi gjorde 90 % av det vi helst vill slippa komma ihåg idag.

På gymnasiet uppgraderade jag. Skoldiscot i folkets hus var lame och istället smög vi in på krogen i stan. En av bartenderna var knappt torr bakom öronen och blandade våra drinkar mot smicker och tomma löften. Det var förbjudet. Spännande. Underbart. Tills jag fyllde arton.

Från den dagen kunde jag inte riktigt ha kul ute. Inte när allt var tillåtet. Jag visade mitt pass och gick in. Totalt ointressant. Jag kunde beställa hur många öl jag ville av vilken bartender som. Ingen nekade. Jag tappade intresset och sedan dess har det aldrig riktigt återfunnit sig.

Idag är verkligheten den att senast jag var ute och svängde min häck var typ nyårsafton för nio månader sedan. I en halvtimme max. Sedan gick vi och la oss. När jag går ut, OM jag går ut, så pallar jag två timmar. Hur bra musiken än är och hur härligt mitt sällskap än är så börjar jag till slut gäspa. Jag trodde det berodde på att mina sjukdomar tröttar ut mig, men fastän jag mår bättre än någonsin så lockar inte den världen mig längre. Jag tycker det är förbannat tråkigt. Det stör mig.

Så nu är det alltså kids och radhus som gäller? Inget fel i det, jag längtar efter det, men någonstans saknar jag den där känslan av att äga natten. Att vara centrum av hela världen. Måste man välja? Måste ”det komma med åldern”? If so, I’m not ready.

UPDATE: Läser igenom och inser att det verkar som jag var full för jämnan, haha. Riktigt så var inte läget. Det var en period. Tydliggjort.

En bland de mest patetiska situationer måste vara när man går på stan och råkar va på väg rakt emot en människa man känner, blickar möts en bråkdels sekund och sedan tittar motsatt person mot oidentifierat objekt på nåt annat håll och LÅTSAS INTE SE EN!

Jag kan köpa att man inte alltid orkar stanna och snacka när man har bråttom eller har en skitdag och inte vill bli sedd. Jag har såklart inte rent mjöl i påsen jag heller och handen på hjärtat, hur många har inte någon gång vänt blicken? Men det finns en person i min krets som jag av någon anledning råkar stöta på hela tiden vart jag än går och hon låtsas ALLTID (ja faktiskt utan undantag) som om hon inte ser mig. Det är så uppenbart och det är så pinsamt och jag undrar bara varför?

Annika kommenterade för några dagar sen Sydsvenskans artikel om hur Facebook dödar jante. Hur alla är märkligt lyckliga. Och hur det i sin tur är stressande och pressande. En tävling om att ha det mest perfekta livet?

Citat:

”

Facebook är en småstad. Vi skvallrar, tjuvlyssnar och kollar vem som skilt sig och vem som gått ner i vikt. Facebook låter oss vara nära utan att umgås.

Och däri ligger faran.

Andras lycka stressar ihjäl mig.

Jag vet ju inte hur det är på andra sidan skärmen, jag ser bara de där orden som liksom hånar mig från skärmen.

Varför är alla andra så jävla lyckade? Varför verkar alla andra småbarnsföräldrar lyckas ha flärdfulla kvällar med rosévin och grillad oxfilé? Varför hinner alla andra umgås med sina vänner på klubbar, restauranger och i sommarljumna parker?

”

Jag har nu antagit Annikas utmaning att skriva helt ärliga statusar i ett dygn och jag hoppas fler vill göra detsamma!